Filippinerna: En längtan att förändra liv0

Filippinerna är ett land som kämpar med utbredd fattigdom, hög arbetslöshet och enorma ekonomiska klyftor. Thord och Birgitta Dahl leder Barnmissionens arbete som hjälper tusentals barn och vuxna varje år. Tillsammans med en engagerad personalstyrka gör de en verklig förändring för många i huvudstaden Manila.

– När barnen kommer till oss är de ibland så undernärda att de inte kan stå och gå, berättar Birgitta Dahl. Undernäringskliniken är en del av Barnmissionens arbete på Filippinerna. Ofta krävs rehabilitering, som gångträning, innan barnen kan åka hem igen efter några månader. Totalt jobbar 14 personer på kliniken som är Barnmissionens äldsta verksamhet på Filippinerna. Och hjälpen för barnen som kommer dit är livsviktig.
Men det är bara en av alla de verksamheter som drivs. Det arbete Thord och Birgitta Dahl ansvarar för berör allt från barnmöten och läger till yrkesutbildningar och förskolor. Allt arbete drivs av drömmar och visioner om att skapa en bättre framtid för människor i Manila, det är så nya verksamheter skapas och det är på det sättet fler och fler kan få hjälp.

Thord Dahl berättar om en dröm de har haft i flera år, och som äntligen har blivit verklighet.
– Så ofta har vi sett barn som kommer och får hjälp, men skulle behöva mycket mer. Men vi har inte haft möjlighet att ta hand om dem och ge dem ett hem, berättar han.
– Det känns i hjärtat.
Men nu är det inte längre bara en dröm. Under förra året öppnades äntligen dörrarna för att kunna dra igång arbetet med att bygga en Barnby. Bygget har påbörjats och redan i vår beräknar de kunna ta emot barn till de första husen som blir klara. Om två år ska Barnbyn vara helt färdig, med platser för omkring 80 – 100 barn.

En annan nystartad verksamhet är en utbildning där kvinnor får hjälp att kunna börja spara pengar för att så småningom kunna starta en egen affärsverksamhet.
– Det vi vill säga till dem är att du har allt i dig som behövs för att göra storverk, säger Thord Dahl. Strategin är att ändra hur människor ser på sig själva och sina möjligheter. Efter en tids sparande och utbildning får de som vill möjlighet att låna pengar för att starta ett företag att försörja sig på. Idag går 730 kvinnor programmet.

Utbildning är en viktig del för arbetet och en långsiktig typ av hjälp. Genom yrkesskolor har många hjälpts ut i arbetslivet, och det finns både en grundskola och två förskolor.

Redan när Thord och Birgitta Dahl gifte sig var de överens om de ville vara missionärer utomlands och flyttade tidigt till Bangladesh för att jobba med Pingstmissionen, PMU. Birgitta, som är utbildad tandläkare, tog med sig en hel tandläkarklinik som hon hade fått från Nässjö kommun, och Thord hade med sig ett tryckeri och var fältrepresentant för missionen i många år. I Bangladesh var de från och till i 11 år innan de flyttade till Sverige igen. Thord Dahl jobbade på Europaporten i Malmö och Birgitta producerade program för både närradio och närtv. Men efter tio år hemma var det dags igen.
– Jag kände att det inte var mitt kall att vara i Sverige och jobba med ekonomi och så vidare, berättar Thord Dahl.
Så kom frågan från Bo Wallenberg om de ville ta över arbetet på Filippinerna. Det sa de ja till, och skrev på ett kontrakt för tre år. Det var för nästan åtta år sedan.

Att ständigt leva så nära fattigdom och svåra situationer är en påfrestning, berättar Thord och Birgitta.
– Men samtidigt blir man van på ett sätt, berättar Birgitta, och man avskärmar sig kanske lite. Det blir kanske överväldigande på ett annat sätt att komma dit och se allt som besökare, menar hon.
Trots att det finns mycket resurser på Filippinerna är fattigdom och brist vardag för många.
– Det är ett fåtal som delar på pengarna, klyftorna är enorma, säger Birgitta Dahl.

Ibland ifrågasätter människor det Birgitta och Thord gör, eftersom att det finns så mycket problem.
– Det är ju bara en droppe i havet, kan folk säga. Men då tänker jag att den droppen är ju jätteviktig! säger Birgitta Dahl.
– De människor vi hjälper blir ju hjälpta, man kan ju inte tänka att det inte spelar någon roll.
– Ibland kan det kännas överväldigande, och att det är så orättvist och man frågar sig varför det ska vara så. Men sen tar man nya tag, säger hon.